Det svenska musikarvet

B_Tommy_Andersson_2Det blåser en kraftfull vind av internationalisering över musiklivet i världen. Vår tid genomsyras av globalt tänkande, även vad gäller den så kallade västerländska konstmusiken. För endast ett par decennier sedan odlades olika spelstilar och klangideal i alla länder och likaså kunde man se en tydlig tendens att respektive land värnade om sin egen musik, sina egna tonsättare, sitt eget arv. Att man i högre grad arbetade med inhemska dirigenter och solister hjälpte naturligtvis till att odla den egna musiken eftersom det då fanns helt självklara band mellan stilen och utövarna.

Människor reser allt mer, har tillgång till internet och ser tv-program från hela världen. Också musik färdas snabbt via olika media. Efter ett tag är det lätt att få för sig, att endast det som händer på de stora arenorna har något egentligt värde. Det föds en längtan efter att vara delaktig i det som händer på konsertpodierna i London, Berlin, Milano och New York. Man vill återskapa detta musikliv även på det regionala planet. Detta är i många avseenden av godo, eftersom det hjälper till att skärpa kraven, att höja ambitionerna och också förbättra resultatet, vilket håller orkestrarnas verksamhet på säkert avstånd från provinsialismens träsk. Men en negativ effekt av detta är en tilltagande likriktning och begränsning av såväl spelstilar som repertoar.

 

Mycket tyder på att de stora internationella musikagenturerna spelar en roll i sammanhanget. De har även i Sverige på ett offensivt sätt lanserat artister som åtminstone på kort sikt stillat hungern efter det internationella. Flera institutionerna har villigt ställt sig till förfogande och i skuggan av detta har vi börjat tappa känslan för vår egen musik. De utländska artister och solister som kommer hit har endast undantagsvis ett intresse för att bevara det svenska musikarvet.

För att personligen kunna hålla en tillräckligt hög konstnärlig nivå, och därmed lyckas klättra vidare i den internationella karriären, måste de begränsa omfattningen av sin repertoar. Kraven är nämligen så höga på den högsta nivån, att de flesta väljer att specialisera sig på en relativt liten repertoar som de passar speciellt väl för. Då kan de vara mer säkra på att bli efterfrågade och att lyckas. Den repertoar det handlar om är i allmänhet vad man kallar den internationella standardrepertoaren samt musik från deras egna hemländer. Eller så specialiserar de sig på musik från en specifik epok. Det finns sällan tid att dessutom sätta sig in i andra länders musikhistoria och repertoar.

 

Ska vi då som kulturland ställa oss utanför detta och bedriva en protektionistisk kulturpolitik? Bara spela vår egen musik? Naturligtvis inte, men vi i Svenska Dirigentföreningen ser från vårt perspektiv att den nuvarande, oreflekterade hållningen leder till att vi i rask takt håller på att tappa kunskapen om vårt eget konstmusikaliska arv . Det är viktigt att få nya impulser och den dag vi stänger fönstret mot det internationella musiklivet kommer vi att kvä- vas, men vad händer med vår egen historia om vi känner till det utländska bättre än det svenska? Vem kommer någonsin att spela den svenska musiken om inte vi själva gör det? Svaret är självklart och nedslående: ingen! Vi har ett stort ansvar!

Några påstår att det inte har någon betydelse att vi inte spelar den svenska musiken, eftersom den viktigaste och mest epokgörande musiken har skapats på andra håll i världen. De menar att den musik som skrivits i Sverige kan anses vara anständiga, men knappast internationellt betydande, efterhärmningar av det som hänt i de stora metropolerna.

När man för resonemanget vidare, visar det sig tyvärr alltför ofta, att de som hävdar denna åsikt inte ens har hört – än mindre spelat – den musik de talar om. Men i så fall kan vi i samma anda avskaffa Riksantikvarieämbetet och alla nationella och lokala museer som visar vårt arv. Vi kan också sluta läsa den svenska historien och litteraturen. Vad är den jämfört med till exempel den franska eller tyska?

 

Svenska Dirigentföreningen föreslår följande:

De svenska orkestrarna ska kunna visa en strategi för hur de tar sig an den svenska musiken, såväl den äldre som den nya.

För att ge förutsättningar för en spirande inhemsk tradition bör de svenska orkestrarna i högre grad ta tillvara den kunskap om, erfarenhet av och passion för vår svenska musik, som finns hos svenska dirigenter, solister och musikforskare. Dessutom måste vi ständigt spela musik av våra nu levande tonsättare. Även här vill vi att orkestrarna ska kunna redovisa en strategi.

Det måste komma till stånd en översyn av notmaterialen till äldre svensk orkestermusik och opera. En hel del av denna finns idag inte tillgänglig i noter som motsvarar den standard som förväntas på en internationell nivå och mycket musik är fortfarande opublicerad och finns endast som manuskript.

Det gör det svårt att odla musikarvet inhemskt, men begränsar också möjligheten att lansera svensk musik utomlands. Vi dirigenter konfronteras med problemet när vi tar oss an denna musik. Arbetet försvåras genom de usla notmaterialen, som bortsett från alla fel de innehåller ofta gör musikerna misstänksamma mot musikens kvalitet och därmed sänker ambitionsnivån.

En internationell utblick är livsviktig för konstmusiken. Risken för att vi ska förlora det stora, globala perspektivet är dock obefintlig. Den så kal- lade standardrepertoaren, det vill säga de mest spelade styckena, kommer vi aldrig att tappa. Genom sina odiskutabla kvalitéer och den uppmärksamhet den ständigt får överallt, kommer den att leva vidare av sig självt. Likaså kommer alltid de internationellt gångbara artisterna att synas. Men det är vår skyldighet att förvalta det svenska musikarvet; vår musik och våra artister.

 

Ur remissvar till Statens Orkesterutredning KU 2004:06

B. Tommy Andersson, aug 2005

(dåvarande ordförande i Svenska Dirigentföreningen)

Foto: Jan-Olav Wedin