”Det är jag och min cello till döden skiljer oss åt” sa Mats när en reporter från Sveriges Radio gjorde ett reportage om årets festival i Huaröd.
Detta skulle bli mitt första blogginlägg som ordförande och ämnet skulle vara något helt annat. Så kom besked om vår kära kollegas bortgång och ämnet ändrar helt karaktär.
I över trettio år har Mats Rondin, Huaröds egna musikgeni, arbetat med Europas bästa symfoniorkestrar. Antingen med sin livskärlek; sin cello från år 1772, eller som den person som dirigerar hundratals personer till samstämmighet. Det betyder att han har inspirerat mängder av musiker till stordåd och förmedlat upplevelser till ännu fler på publikplatserna alltifrån Huaröds gårdsplan till de internationella konserthusen.
Mats beskrev dirigering som ett eget språk och om att alla orkestrar är olika med ett språk fast med olika dialekter.
– Ibland spänner jag bara ögonen i någon och då förstår de att det är dags.
Mats liv handlade mycket om klassisk musik men när Mats var ledig plockade han fram elgitarren och spelade jazz och pop.
Som musiker fick jag förmånen att uppföra musik av Tan Dun tillsammans med Mats, ett stycke som beskrev händelserna en dag i juni på Himmelska fridens torg. Mats varma celloton fyllde Grünewaldsalen då Tan Dun fick Polarpriset.
Som musikervän, kollega och ordförande för Svenska Dirigentförening får jag idag uttrycka en stor saknad av en stor musikant.
Vila i frid, Mats. Världen känns lite gråare idag.
– Leif Karlson